Reflektioner

Hej kära läsare!
 
Jag har insett något.
 
När det kommer till familj och vänner,
av dem som står mig närmast är alla 
såna människor som alltid har fullt upp.
Frivilligt. Ni vet, jobbar och pluggar samtidigt.
Är med som volontärer i någon bra organisation.
Samtidigt som dessa fantastiska människor ser 
till att ta en stund för sig själv när de känner att
det behövs.
 
Och varför är detta intressant då
undrar ni? Jo jag tror att man, eller
i alla fall jag, dras till människor
som är lik mig. 

För innan jag tvingades lugna ner
för att jag helt enkelt inte har någon energi längre,
var jag likadan. Jag kunde sluta jobbet
8 på morgon, tvätta när jag kom hem, 
sen fara och träna med en kompis och
sen börja jobba 9h pass igen från kl 12.
 
I mitt huvud är jag fortfarande den personen.
Men kroppen håller inte med. Jag antar att
det är därför min närmsta umgängeskrets
består av väldigt drivna personer.
För att jag är egentligen en av dom.
 
Jag är inte bara nån som någon
tappat bakom en bil, vagn hur man nu vill uttrycka sig.
Jag finns kvar här inne. Fullt kapabel bara med
mindre energi. Och jag har ett liv!