Gifta eller ogifta föräldrar under uppväxten...

Hej kära läsare!
 
Jag har funderat på det här, och det är absolut inte
första gången. Men kvällens funderingar handlar iaf
om man är mer benägen/övertygad att tro att saker i
en relation kommer skita sig till den milda grad att man
kanske till och med blir så rädd om saker är bra att
man börjar förstöra det (medvetet eller omedvetet). 

För att man tänker att såhär bra kan det inte fortsätta
så man förstör eller skapar distans till sin partner
för att själv inte bli sårad. För att man helt enkelt inte
kan tro att en bra relation kan fortsätta vara bra livet ut
om man är skilsmässobarn för man har inte
sett det med egna ögon, man har inte sett lyckan,
men man har upplevt smärtan och sorgen som 
kommer efter en skilsmässa för alla inblandade. 
 
Däremot någon som är uppväxt med föräldrar som hållit ihop,
som faktiskt är lyckliga tillsammans, dom ser inte fallgroparna
på samma sätt. Visst det kan bli jobbigt men det tar vi oss
igenom för vi älskar ju varann tänker den som inte upplevt skilsmässa.

Den personen har lättare att tro på en framtid.
Skilsmässobarnet kan självklart tro/hoppas/planera
för en framtid med sin respektive men samtidigt i bakhuvudet 
bara vänta på att allt ska skita sig och känna lite panik när orden
"tills döden skiljer oss åt" nämns. För i skilsmässobarnets
är valmöjligheterna i princip skilja sig eller leva olyckliga
tillsammans tills döden skiljer oss åt. För skilsmässobarnen
har inte sett att det faktiskt kan funka. Att man kan vara
lycklig med den man valt först, skaffat barn med, delat
vardagen med,bråkat om disken med osv. Därför går dom
omkring och tror att allting ska skita sig och 
antingen ger upp i förtid "för det är ju ändå ingen idé",
eller sätter in extra mycket energi och liv i relationen, 
vare sig det är en bra relation eller inte för
"jag ska minsann lyckas med det mina föräldrar inte kunde
och mina barn ska aldrig behöva genomlida en skilsmässa!"
 
Nu generaliserar jag ju extremt mycket självklart.
Men av dom jag har träffat, vare sig deras föräldrar
hållit ihop eller inte så passar dom typ in på den här bilden.
Någon som fortfarande har föräldrar som
lever tillsammans har oftast inte samma
orosmoment över relationer,
och en mer avslappnad inställning till dom.
Och framförallt mer tilltro på att om det är rätt
person man har valt så kan det faktiskt hålla livet ut.
 
Detta blir förstås väldigt problematiskt om A & B är i en relation och
pratar om giftemål och A har föräldrar som lever tillsammans och B har
skilda föräldrar. A tror inte att något kan förstöra deras relation någonsin
utan att dom kommer sitta där när dom är 98år med sina barn & barnbarn
utan någonsin ha varit nära på separation. B får panik på tanken på giftemål.
B älskar A men tror inte att det kommer funka eftersom ingens äktenskap i
Bs närhet har funkat. Så varför skulle As & Bs göra det? 
 
Återigen, mycket generalisering igen. Jag säger inte att alla tänker 
såhär. Och det är inte så att jag har gjort nån undersökning på det.
Utan det är bara det jag har uppfattat att många tänker beroende
på vilka förhållanden man växte upp under. Men jag är ingen expert.
Utan jag tänker bara högt... Skit samma.. Nu publicerar jag det här.
 
Tolka det som ni vill.
 
Over and out.
 
/Yrsa
                                                                                                                                               

citat om kärlek och vänskap

Hej kära läsare!
 
Kärleken till dig själv är början på en livslång romans
Oscar Wilde 
 
Detta citatet av Oscar Wilde är mitt favoritcitat och har så varit ända sen nån gång i i mitten av tonåren.Det var då nån gång jag började förstå vad det innebar för första gången, man kan inte leva sitt liv komplett utan att älska sig själv. 
 

Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande,
inte självisk, den brusar inte upp,
den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten,
men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den,
allt uthärdar den.

 

Kärleken upphör aldrig.
Den profetiska gåvan,
den skall förgå.
Tungotalet, det skall tystna.
Kunskapen, den skall förgå.
Ty vår kunskap är begränsad och
den profetiska gåvan är begränsad.
Men när det fullkomliga kommer,
skall det begränsade förgå.

 

När jag var barn, talade jag som ett barn,
förstod som ett barn och tänkte som ett barn.
Men sedan jag blev vuxen har jag
lagt bort det barnsliga.
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild;
då skall vi se ansikte mot ansikte.
Ännu är min kunskap begränsad;
då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

 

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

 

 

- 1 Korintierbrevet 13, där aposteln Paulus skriver.

 

Dessa ord har ekat i mitt huvud på sistone. Oerhört fint bibelcitat om kärlek och vänskap.♥

Hade fint.

/Yrsa