Reflektioner

Hej kära läsare!
 
Jag har insett något.
 
När det kommer till familj och vänner,
av dem som står mig närmast är alla 
såna människor som alltid har fullt upp.
Frivilligt. Ni vet, jobbar och pluggar samtidigt.
Är med som volontärer i någon bra organisation.
Samtidigt som dessa fantastiska människor ser 
till att ta en stund för sig själv när de känner att
det behövs.
 
Och varför är detta intressant då
undrar ni? Jo jag tror att man, eller
i alla fall jag, dras till människor
som är lik mig. 

För innan jag tvingades lugna ner
för att jag helt enkelt inte har någon energi längre,
var jag likadan. Jag kunde sluta jobbet
8 på morgon, tvätta när jag kom hem, 
sen fara och träna med en kompis och
sen börja jobba 9h pass igen från kl 12.
 
I mitt huvud är jag fortfarande den personen.
Men kroppen håller inte med. Jag antar att
det är därför min närmsta umgängeskrets
består av väldigt drivna personer.
För att jag är egentligen en av dom.
 
Jag är inte bara nån som någon
tappat bakom en bil, vagn hur man nu vill uttrycka sig.
Jag finns kvar här inne. Fullt kapabel bara med
mindre energi. Och jag har ett liv!
 

To be or not to be, that is the question.

Hej kära läsare!

Att ha eller att vara. 
Hade en sån diskussion med
en vän ikväll.
 
Att vara. Något konstant.
Att ha. Kan tolkas som något
man kan lägga ifrån sig ibland.

To be or not to be. 
 
Men om man är så måste man
komma ihåg att det finns andra
saker man är också. En person 
är aldrig bara en sak.

På samma sätt som en person
aldrig bara har en sak. 
Oavsett vad vi pratar om.

Det kan vara ägodelar, sjukdomshistorik
eller förklaringar i barndomen till varför
man blev som man blev. Då har man
ett bagage. 


 
Varför vill man säga eller inte säga 
det ena eller andra? 

Rädsla för att samhället ska se på en?
Främlingar på gatan? 
Vad spelar det för roll egentligen?
Våga bryta normen. 
Förändra facken.
 
 
 
 
Har ni förstått någonting av
mina inlindade ord
applåderar jag er.
 
Kommentera gärna.
 
To be or not to be,
that is the question. 

Falsk fasad

Hej kära läsare! 
 
 
Om man trycker 
på bilden blir den större
 
Ibland är det svårt att vara ärlig
med hur man mår. Även för de 
som står närmast. För man vill inte
vara till besvär. Man vet att de har
andra saker att tänka på. Eller så är
man rädd för hur de skulle reagera.

Att någonting man själv tycker är
verkligen jobbigt är bara en pyttesak
i deras ögon. Rädslan att bli missförstådd,
den som bara klagar och förstorar upp saker.
The DramaQueen! 
 

Då är det lättare att hålla inne med saker
tror jag. På grund av rädslan att människor
inte orkar med annat än sig själva.
 
BIT IHOP
ELLER
BRYT IHOP!
 

Liknande inlägg