Forgetting

Hej kära läsare!
 
 
Att glömma saker är det värsta som finns. 
Att glömma ord mitt i meningar. Gå in i ett 
rum eller på affären och så fort man går in dit
glömt vad man skulle göra. Det går så långt
att man glömmer bort enkla ord som dagis, frukt,
ugn, familjemedlemmars eller vänners namn. 
Man glömmer bort var saker och ting är lagda.
Söker igenom hela lägenheten, över och under allt.
I jackor, väskor etc. Det finns ingenstans. Sen kommer
sambon och letar och hittar på två sekunder.
 
Tidsuppfattningen försvinner helt Man kan tro att det är måndag
eller har gått 2dagar, i själva verket är det tordag och har gått 3v.
Och nu pratar jag inte ens om Alzeheimers!!!
 
Nu pratar jag om fråvaroattacker, stora grandmal anfall dvs epilepsi.
Mediciner som påverkar ens minne och trötthet. Men det är inte alla som
tänker på de vanliga konsekvenserna. 

 
 
Hello all you out there!


Forgetting things is the worst thing I know.
Losing words in the middle of a sentence.
Walk into a room or a store and forget what to do.
Sometimes it goes so far so you forget simple words like 
kindergarden, fruit, oven, family & friends name. 

You forget where u put things and search all over the place
for ages without succes but as soon as u get some helt it magicly
appears. The time perception ain't what it ought to bee.
I can belive that 2days has gone by when in reality it really
is 3 weeks. And I am not talking about Alzeheimers.

I'm talking about meds that messes with my head.
Seizures and petit mal (tiny attacks that makes me disappear
for a little bit and make me lose my train of thought during a conversation)

I'm talking about epilepsy. Not everybody knows about it and those who do
don't always know about the daily struggles the diagnos brings.
Even if it's a so called inviseble diesease and most days u propably look
pretty good. 
 
 
 
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Ta hand om er!!
Hugs & Kisses

Inte ens en dusch

Hej kära läsare!

Som ni har fått läsa om tidigare har jag epilepsi. 
Detta kan medföra vissa problem i vardagen.
 
Som tidigare i veckan då jag satt ute på baksidan
och skrev i mina anteckningsblock, plötsligt vaknade
jag upp. Migrän, blocken på marken och slagit benet
i armstödet. Det blev ett fint blåmärke. 
 
Eller som ikväll, skulle duscha som folk gör ibland. 
Föll ner i badkaret från ingenstans, gjorde illa mig utav
bara den. Ont i hela kroppen. Det lär också bli fina blåmärken.
Sambon bröt sig in i badrummet för att ta hand om mig och
tvätta klart mitt hår för jag var inte i stånd att göra det.
Jag försökte he raklödder i håret. Vilket egentligen är rätt kul men
rätt tragiskt på samma gång. Att jag var så borta.
Att det ska behöva hända. Två gånger på samma vecka
nu dom här jävla anfallen. Man ska väl ändå kunna ta en
dusch utan att behöva riskera att slå ihjäl sig?
Ska det vara för mycket begärt?Jag tycker inte det. 
 
Jag måste hela tiden väga energinivån. Ofta blir det taxi för att buss är för
ansträngande. För mycket stimulans och ofta för långa avstånd att gå
från hållplats till mål X. Det är en nödvändighet för mig just nu för att
jag ska orka med de aktiviteter som jag ska göra. Det är en kamp varje
dag att väga så det inte blir för mycket men samtidigt försöka utmana 
mig själv de dagar som är bra. Det är svårt. Men det finns inget annat
att göra. Det är bara att bita ihop och hoppas på bättre tider. 
 
 
 
 

Jag är inte epileptiker

Hej kära läsare!

Jag fick otroligt mycket respons på mitt förra inlägg
många läsare och kommentarer vilket ju är otroligt roligt. 
Ca 100 sidvisningar till skillnad mot mina vanliga två... 
Vilket absolut inte är att förakta! Blev bara så
chockad över skillnaden.
 
Det svåraste med såna här sjukdomar är att de inte syns.
Så oftast kan man leva sitt liv som vem som helst men när man
har dåliga perioder eller påverkas negativt av ljus, stress, sömn/matbrist
eller vilka triggers man nu kan ha (alla har ju olika. Det finns ju lika
många typer av epilepsi som det finns folk som har det.)
Då blir det det större konsekvenser än vad det skulle 
ha blivit för någon som är "frisk". 
 
Men något jag verkligen vill tydliggöra!
 
Jag har epilepsi jag är inte epileptiker!
 

Sjukdomen bestämmer inte vem jag är.
Jag är Yrsa.

 



Jag är dotter, syster, vän, fästmö/sambo, svärdotter,kusin, snäll, rolig, omtänksam,
klantig, lat, ambitiös, social, nojjig, planeringsgalen men samtidigt öppen för att justera planerna då jag inser att det finns brister. 
 
Jag är jag.
Jag är inte bara min sjukdom. 
It's just a bump in the road....
 
 

Liknande inlägg