Hej!
Jag vet inte om det bara är folk jag känner som kommer
läsa min blogg eller om det är random folk oxå som hittar mig
här på blogg.se eller nåt. Men jag tänkte göra en liten sammanfattning
om mitt liv, kanske mer för min egen skull än för er. Men det är ju
oxå bra för då vet ni ju vem det är ni läser om, eller nåt sånt.

Jag heter Yrsa, 23år, och bor i Umeå tillsammans med min sambo/fästman
Daniel som jag till våren har varit tillsammans med i 10år. Vi har även en 
inneboende. Det är Daniels barndomskompis André. 

Jag och Daniel träffades på ett högstadiedisco när jag gick i 7an och jag
bjöd upp honom att dansa tryckare med mig. Sen den kvällen i april 2002
har resten varit historia. Självklart har saker inte alltid varit lätt, som i 
villken annan relation som helst men vi har valt att hålla fast vid varandra.  

2007 tog jag studenten från Östra gymnsiet. Jag hade läst Text & Media där
jag trivdes jätte bra. Efter studenten jobbade jag 1år dvs hösten 2008 flyttade
jag och Danielner till Sthlm för att jag skulle plugga högskolestudier på Södertörn
på IMER-programmet, (Internationell Migration o Etniska Relationer)
med Statsvetenskaplig inriktning. Utbildningen skulle vara tre år,
sen skulle man ha sin kandidatexamen. Jag trivdes jättebra!
Basåret på IMER alltså ht 2008 vt 2009 gick bra, sen när man skulle
gå in på sin inriktning ht 2009 började bli jätte trött, febrig,
kunde inte plugga ordentligt. Och i nov 2009 förändrades mitt liv...

Jag hade varit på toa och skulle ta på mig byxorna igen;
då började jag krampa och ramlade in i duschkabinen
som vi hade i vårt lilla badrum i vår 2a som vi bodde i då.
Daniel ryckte upp dörren slet bort duschkabindörren för att
kunna he mig i framstupasidoläge. Ringde ambulansen som vägrade
komma trots att jag krampade i 20min och dom ska komma
om man krampar längre än 3-4min. Jävla SOS. Jag fick alltså ett
epilepsianfall, vilket var jätte konstigt eftersom jag inte fått ett
stort ep.anfall sen jag var ca 8år, dvs 13år tidigare.
Sen har det fortsatt såhär sen dess. Ibland har jag haft mellan 2-5anfall/mån.
Inte krampat i 20min utan kanske 2-3min. Och under tiden är jag
ju medvetslös och sen tar det kanske 20min efter kramperna slutar
innan jag vaknar upp igen. Så det är tur att jag har folk omkring mig
som kan ta hand om mig när det händer.

12 okt 2010 fick jag en Vagus Nerv Stimulator inopererad för att minska på anfallen.
Det tar mellan 1-2år för att det ska få full effekt men det börjar bli bättre,
nu har jag inte fått ett anfall sen 3e aug 2011 :)

Men efter ep.anfallet i nov 2009 så kändes det inte tryggt att bo kvar i Sthlm.
Vi kände ingen. Jag kunde inte plugga, Daniel hade inget jobb,
släkt å vänner fanns ju här i Umeå, så vi sökte lägenhet, fick en 4a direkt
som vi blev kär i, for upp till jul och inflyttningsdatum 1feb. 
Det kunde inte bli mer perfekt. Jag försökte plugga
även efter vi flyttat upp,
men det gick åt h*vete.

Nu är jag officielt sjukskriven, gör det jag orkar,
får pengar från försäkringskassan,
men ser ändå väldigt ljust på framtiden.
Så länge man har dom människor som man älskar 
omkring sig så spelar resten mindre roll. ♥ 

Det blev ganska mycket som jag berättade.
Har jag varit för personlig?
Har jag skrämt bort nån?

Jag vet inte, men jag kände att
jag behövde få allt det här nerpräntat.

Hade bra.

Kram