Som tidigare i veckan då jag satt ute på baksidan
och skrev i mina anteckningsblock, plötsligt vaknade
jag upp. Migrän, blocken på marken och slagit benet
i armstödet. Det blev ett fint blåmärke. 

 

Eller som ikväll, skulle duscha som folk gör ibland. 

Föll ner i badkaret från ingenstans, gjorde illa mig utav
bara den. Ont i hela kroppen. Det lär också bli fina blåmärken.
Sambon bröt sig in i badrummet för att ta hand om mig och
tvätta klart mitt hår för jag var inte i stånd att göra det.
Jag försökte he raklödder i håret. Vilket egentligen är rätt kul men
rätt tragiskt på samma gång. Att jag var så borta.
Att det ska behöva hända. Två gånger på samma vecka
nu dom här jävla anfallen. Man ska väl ändå kunna ta en
dusch utan att behöva riskera att slå ihjäl sig?
Ska det vara för mycket begärt?Jag tycker inte det. 

 

Jag måste hela tiden väga energinivån. Ofta blir det taxi för att buss är för
ansträngande. För mycket stimulans och ofta för långa avstånd att gå
från hållplats till mål X. Det är en nödvändighet för mig just nu för att
jag ska orka med de aktiviteter som jag ska göra. Det är en kamp varje
dag att väga så det inte blir för mycket men samtidigt försöka utmana 

mig själv de dagar som är bra. Det är svårt. Men det finns inget annat

att göra. Det är bara att bita ihop och hoppas på bättre tider.