Förbannad

Vissa dagar... 

är man inte på bra humör. 
Då vill man bara be hela världen
dra åt h*vete. Bara så ni vet. 
Ni har säkert haft såna dagar också. 
Jag är övertygad om att jag inte är ensam om att
ha den här känslan men ibland känns det så.

På tisdag ska jag till sjukhuset för att
med hjälp av Kuratorn där fylla i ansökan
till Aktivitetsersättning så jag förhoppningsvis
kan få en inkomst. Den ersättningen får man bara 
om man är sjukskriven minst 1år. 
Min läkare har redan skrivit sitt intyg 
men jag ska skriva nåt om hur min vardag ser
ut i ansökan för det är tydligen bra & kan hjälpa mig öka
chanserna få den här ersättningen från F-Kassan.
 
 
 
Min vardag alltså. 
Mellan 2001-2008
Var jag hur aktiv som helst.
Jag cyklade flera mil per dag.

Jag gick i 2körer, 2orkestrar, fiol lektioner, 
2 sångpedagoger, jobbade, red,
höll på med elevråd, hade ändå
bra betyg i skolan, socialt liv, och
hann ändå med att ha en fungerande
relation med min pojkvän som jag träffade
april 2002 som augusti 2016 kommer
bli min äkta make. Allt detta utan konsekvenser.
Annat än att tiden blev lite knapp. Men jag fick inga anfall.


 
 
Min vardag från 2008 - idag.
2008 flyttade jag och min sambo till Stockholm.
Jag skulle plugga. Det var jätte roligt!! Intressanta
ämnen och roliga nya människor varav vissa jag fortfarande
har kontakt med än idag <3 

26/11-2009 
Jag hade varit på toa och skulle ta på mig byxorna
igen. Då jag börjar krampa. Jag krampar i 20min.
Jag faller in i duschkabinen, slår först huvudet i 
glasdörrarna och sen i betong golvet i duschgolvet.
Sambon bryter sig in i badrummet för att försöka se
till att jag inte slår ihjäl mig helt. Ringer SOS upprepade
gånger. Dom tycker inte det är nödvändigt att skicka en ambulans.

  • Då hade jag slagit huvudet 2ggr

  • Fått ett köttsår på tungan så jag kunde inte äta eller dricka på 2v.

  • Krampat 20min

  • Fått STORA blåmärken över hela kroppen

  • Inte haft ett stort anfall sen jag var ca 7-8år, nu var jag ca 21år

  • Ca 6mån tidigare hade min nya läkare i Sthlm satt mig på en ny medicin,
    på bipacksedelen stod det kan framkalla anfall hos epileptikter. 


  • När jag ringde läkaren i Stockholm för att berätta vad som hänt så tog han inte in mig på nån undersökning eller nåt utan höjde bara dosen av medicinen istället efter typ 5min telefonsamtal. 


Sen flyttade vi hem till umeå igen. Jag blev snabbt av med den här medicinen.
Läkarna här sa att den var dålig för mig. Men sen den här incidenten i Sthlm
har jag inte varit mig själv. Nu är jag inne på min andra sjukskrivning. 
Läkarna tror i dagsläget att jag aldrig kommer kunna ha ett heltidsjobb.
Utan 25-50% för mer än så blir för mycket, för stressigt för mig.
 
Jag är i processen att ansöka om färdtjänst för läkaren anser att 
det är för stor risk för mig att åka buss, om jag får ett anfall på
bussen, blir förvirrad, glömmer hoppa på/av/vet inte var jag är. 
 
Jag är 26år och mina dagar består av 2-3tupplurer/dag för jag är så himla
trött jämt. Jag ser på filmer och serier, det är mitt nöje.
Min kontakt med omgivningen är att prata i telefon, 
därför kan jag bli löjligt besviken om nån inte har
tid/lust/energi att prata med mej för att personen
i fråga faktiskt har ett liv. Medan mitt liv består av att sitta
hemma och glo på tv, sova eller läsa en bok om jag har energi för det.
Sambon kan jag ju givetvis umgås med ibland oxå men han är ju oxå trött
efter att ha jobbat, eller om han är förkyld eller vad som helst. Så det är 
ju inget att ta för givet. Jag blir bara så förbannad över att jag inte kan
göra alla saker jag vill göra! Enkla saker. Som att orka med att springa
en dag på stan utan att det känns som ett maraton. 



Men en av det värsta sakerna med att vara sjukskriven och ha "ingenting"
att göra. Det är att man har så förbannat mycket tid att tänka. Överanalyserar
precis allt. Det är förjävligt. Och ja, jag skiter fullständigt i att jag svor. Just nu
bryr jag mig inte om att vara nån jävla bra förebild för nån annan, alla får ta
ansvar för sin egen skit. Och har inte du lärt dig av dina föräldrar vilket språk
du bör och inte bör använda så är faktiskt inte det mitt problem. 
 
Jo tillbaka till det jag pratade om, det är jätte jobbigt att vara så överkänslig
mot allt och alla. Jag vet att det förmodligen beror på att medicinerna inte
kommit till sin rätta i kroppen än men det betyder inte att det är mindre jobbigt för det. 
Nån som har samma känsla? Närheten till tårar och ilska? Instabilitet i humöret rent generellt?
 
Och NEJ jag är inte gravid.



Liknande inlägg

Kommentera här: