Jag brann lite när jag skrev mitt förra inlägg.

Vissa dagar är så bara. Att man helt enkelt

inte orkar mer och allt man ser är bara svart.

Sen ska man ändå tvingas på med ett leende

när någon frågar hur man mår för att det känns

som att ingen orkar höra om ens skit om och om

igen. Vilket bara får en att falla djupare ner i det

svarta hålet som aldrig tar slut. 

 

 

 

Sen kommer dom bra dagarna.
Då man inser att man har folk
omkring sig som bryr sig på djupet.
Familj, vänner, ett engagerat läkarteam.
Plötsligt inser jag att det finns framtidshopp.

 

Jag kommer kanske kunna få tillgång till 
transport så jag kommer kunna ta mig
runt på egen hand utan att behöva be
nån skjutsa mig hit och dit.

Jag kommer kanske få en egen inkomst.
Så jag slipper känna att jag snyltar på
min sambos inkomst. Inte för att han ser det
så, men allting skulle bli så lättare.
Lättare att spara framförallt.