käftsmäll

Hej kära läsare! 
 
Alla har nog varit med om att livet inte blir som man har tänkt ibland.
I varierande grader och av olika anledningar.
 
Man gör planer och sen är det någonting som händer. 
Det kan vara att företaget man jobbar på gör nedskärningar så man själv eller
ens respektive förlorar jobbet,dödsfall i familjen eller sjukdomar som gör att man
måste vara sjukskriven en längre tid eller helt enkelt gå och bli förtidspensionär. 
Livet är väldigt skört, det enda vi har är här och nu. 

Jag visste inte exakt hur skört mitt liv var förrän det

kom som en käftsmäll.
 

I höstas började jag plugga till förskollärare!

Jag var så lycklig och kände att det här är rätt för mig. 
Det blev långa kvällar. Flera gånger uppe till 3 på morgonen
för att hetsplugga inför en tenta som jag knappt han lära mig
något till. Men jag var lycklig. Jag hade hittat rätt. Det var
intressant både teorin och praktiken. Jag älskade att vara med barnen. 
 
 
Praktiken var det ja. Då small det. 
Efter att ha hetspluggat hela våren.
Tre böcker på två dagar. Gjort mitt yttersta.
Hela våren. Sen den efterlängtade 6v praktiken
som skulle avsluta terminen inför sommarlovet.
6timmar i barngrupp/dag jättehärlig arbetsgrupp,
kunde det bli bättre? Helt plötsligt från ingenstans.

PANG! 

 

Ni som har följt mig ett tag vet att jag har epilepsi.
För ett par år sedan var jag sjukskriven pga det för
att jag mådde riktigt dåligt och hade ca 5 grandmal,
dvs stora anfall i månaden då jag låg och krampade.
Jag visste knappt vem jag var, vart jag var och vågade
inte gå hemifrån själv av rädsla att någonting skulle hända
och ingen skulle veta var jag höll hus och vad som hänt.

Mer om den här tiden och olika typer av anfall kan ni läsa här:
När jag var sjukskriven och en beskrivning av olika typer anfall.
 
Men det blev bättre!
Annars skulle jag inte ha börjat min utbildning.
Trots detta gick det långsamt utför igen. Mina 
anfall utlöses ofta av stress och det kan man
ju lätt bli när det är mycket runt omkring en
bland annat i skolan eller 20 barn i åldrarna 1-6år
som man ska hålla koll på. 
 
De senaste två månaderna har jag haft ca 8 grandmal anfall.
Efter att ha haft ett per år eller ett per halvår... 
Men för mej är det inte krampanfallen som är värst även
fast man kan tro det. Och det är ju det man tänker på när
man tänker på Ep. Det är någon som skakar, faller ihop sen är det bra eller hur?
 
Inte riktigt. 
 
För mig är det frånvaroattackerna som är jobbigast.
Det kan bli svårt för mig att hänga med i ett samtal,
uppfatta all information. Folk som inte känner mig kan
tro att jag är hög! Jag som aldrig tagit något i mitt liv
och dricker kanske 3ggr/år. Det kan t o m gälla sjukvårdspersonal.
 
Jag kan börja "haka upp mig" när jag pratar.
Det låter typ som att jag stammar.
Jag får helt enkelt inte ut orden, sen kan det vara så att jag inte
vet att jag har sagt något.
 
Om jag t ex ska berätta
"Jag var på stan och köpte en tröja"
 
Då är det viktigt för mig att berätta det men jag vet inte
att jag redan berättat det så personen jag berättat
det för blir tillslut antingen less eller jävligt orolig och
säger till slut men du, du har redan sagt det där 10ggr nu.
 
Har jag?????
Det är jävligt jobbigt att inte minnas vad man säger och gör.
 
 
 
Nu är jag sjukskriven igen. 
På obestämd tid. 
 
 
För att hantera så hård press med studier och
att prova på heltidsjobb tog kol på mig.
 
Helvetesjävlaskit.

Jag tycker bara det är viktigt 
att informera. Det är så många 
som inte vet vad det är. Det här är
en del av min historia.
 
 
 
 
 
I am wonderwoman! Så det så!
 
 

 
 

Liknande inlägg

Kommentera här: